Tegelkrona och skönheten. Kap 1.

KAPITEL ETT

Det artade sig till att bli en ovanligt varm sommar. En morgon i juni, på dagen ett halvt år efter det han släppts ut ur fängelset, där han suttit av ett straff för stöld av en tavla från ett konstmuséum, vaknade Edward Tegelkrona med en egendomlig tanke i huvudet:

   ”Innehållet är något mycket litet.”

   Han kisade mot klockan, som stod på sin plats på bokhyllan, rakt tvärs över rummet från sovalkoven räknat. Klockan visade på prick sju. Samtidigt fick han i ögonvrån en skymt av den bok, som han lagt på nattduksbordet kvällen innan. Han hade faktiskt bara läst en halv sida i den, och detta berodde, som han tänkte, på det svåra språket. Boken var en tidig roman av Joseph Conrad. Denne var, enligt Edward, en av de största författarna någonsin. Och vad Edward nu tänkte, var, mer precist, att innehåll i romaner oftast är något litet. Formen i en roman är, i kontrast till detta, något betydligt större. Denna tanke var egentligen inte hans, men kom från en skrift av Jean-Paul Sartre, vars titel han för länge sen hade glömt. Han glömde friskt numera. Tanken var väl heller inte så egendomlig i sig, men den var ju egendomlig, åtminstone för gemene man, att vakna med.

   Edward hade förresten vaknat ovanligt sent för att vara honom. Och till råga på allt direkt ur en dröm. Han hade emellertid vaknat av den alldeles vanliga anledningen: att han, under det han drömde, frös lite av att han tidigare hade svettats. Det var alldeles förfärligt varma dagar denna juni. Svettats hade han gjort dels av värmen, dels i anslutning till drömmen. Han var så frusen av sig, att han kunde frysa mitt i sommaren av minsta aning om fukt eller drag.

   Denna natt hade drömmen, mer än med Sartre, haft att göra med en slags återträff med gamla lumparkompisar. Allihop hade, i drömmen, vistats på en loppmarknad, typ Emmaus. Där hade Edward inhandlat en infanteristmössa av vilken det, genom en märkning frampå felaktigt framgick att han var menig, medan han ju i själva verket faktiskt var korpral! Drömmens ångestmoment hade delvis handlat om hur han diskret skulle göra sig av med den helt vilseledande mössan. Och detta, medan mängder av överåriga kamrater från den gamla goda tiden irrade runt omkring honom, sneglande, gestikulerande och argumenterande kring alla sina egendomliga hobbies, som de införskaffat som pensionärer, för att inte helt duka under för synd, dryckenskap och tristess. Således hade en äldre vithårig kamrat, med stora tatueringar, som Edward inte hade en aning om vem det var, eller för den delen varit, börjat odla små lämlar som tidsfördriv. Kamraten förklarade omständligt och med ett intensivt, löjligt och påträngande allvar hur kollossalt viktigt det var för halvråttorna att ha väggar i sin boning, perforerade med små hål, för ventilationens skull. Samtidigt var då plötsligt hela den antikvariatsliknande lokalen helt översvämmad av dessa små djur, irrande hit och dit, plirande betraktade pensionärerna, som då och då nämnde något om sina minnen av kantiner, kulsprutor, handgranater, och ärtsoppor. Men mössan blev Edward inte av med.

   Utan att öda tid på att försöka komma ihåg mer av drömmen, trots att den säkerligen hade ett väsentligt budskap, så drog Edward nu av sig den vita t-shirten och sträckte sig efter en ny, som han redan kvällen före hade placerat på den stora, 20 år gamla, JVC-radioapparaten intill.

   Så svängde han benen över sängkanten medan han vällustigt lyssnade till de somriga, och för honom idylliska, ljuden från gatan som trängde in genom den halvöppna balkongdörren. Sedan placerade han de stora bleka fötterna på parkettgolvet, som antingen inte alls var kallt, eller var kallt, men inte kunde uppfattas som någondera av Edward, på grund av nervskador han fått, förorsakade av forna tiders rökning, stora intag av olika tabletter och superi.

   En motorcykel startade på gatan. ”Antagligen Spontlav”, tänkte Edward. Spontlav var en av grannarna, som behagade köra en Harley.

   Äldre människor har delvis andra nöjen än yngre. För Edward var sömnen, särskilt efter tiden i fängelset, ett klart nöje. Spontlav åkte motorcykel.

   Allt denna dag andades frid. Föga anade Edward hur fel detta intryck faktiskt var.

   Nu, kanske som ett tecken på tvekan inför uppstigandet, föll Edwards blick åter på boken av Conrad. Tänk att inte ens orka läsa en bok! förebrådde han sig grymt, men slog snabbt bort tanken, då han inte ville börja dagen med något negativt. Nu harklade sig Edward, utan egentlig orsak, och stönade, som av vana och kisade sedan teatraliskt mot fönstren och balkongdörren. Ibland, när han var ambivalent, kände han sig nästan iakttagen. Någonstans inom sig anade han, att han inte längre orkade läsa böcker.

– Ahaa! utropade han högt. Vädret är superbt!

   Förutom sömn tillhörde promenader Edwards nöjen. Läsning var egentligen sådant som tillhörde ungdomen. Leon Battista Alberti, perspektivets uppfinnare och en lärdomsgigant, hade knappt läst en enda bok efter trettio.

   Vädret gynnade planen för denna måndag, och planen var den ganska enkla och trevliga, som såg ut som så: att leverera två svarta plastkrukor med halvhöga Monstera-plantor till yngre systern, som bodde i Billdal, i andra ändan av Göteborg. Systern, Janina Blingstav-Tungspetz, gift med Jan-Albin Tungspetz, var nu inte hemma i Billdal, men passade sina barnbarn hos sin dotter i hennes bungalow i södra Halland. Edward hade dock nyckeln till systerns stadsboende. Trevligare än att bara åka och leverera hade givetvis varit att träffa Janina, men hur som helst så var denna blomtransport en tacknämlig uppgift, i all sin nyttighet och enkelhet för en pensionär som Edward. Särskilt i vackert väder. Pappkassen med krukorna med de storflikiga, giftiga, blommorna stod redo i hallen. Monsterorna hade ett slag stått under EUs bann. Dom hade i åratal inte gått att köpa i någon butik alls. Ty äter man Monsteror, så kan man dö. Särskilt om man är ett barn. Men Janina hade inga barn. Inte små i alla fall.

    Huset där Edward bodde var ett funkishus från 40-talet. Många hus ikring såg likadana ut som Edwards, och allihop låg på ett berg. Mellan husen var det rymligt, och överallt fanns gräsmattor med nära nog ofantliga träd, bergknallar, lekplatser och små parkeringar, och ingenting mer. Parkeringarna var givetvis alldeles för få, men området var alltså ritat under en tid, när inte kreti och pleti körde omkring i bilar. Allting med husen var antingen horisontellt eller vertikalt, och allting var antingen gult, brunrött eller vitt. Allt som kunde knytas till något mytiskt, mystiskt eller historiskt var utrensat. Alltså: det hela var bestämt i ett fundamentalistiskt, auktoritärt tänkande. Man kunde på dessa hus och dess delar inte projicera något, varken kärlek eller hat. Invånarna uppmanades helt enkelt implicit att vara glada och nöjda i sina fyrkanter, eller ge sig av! Hur de nu skulle kunna det, när de av områdets former berövats sin kreativitet. En slags Intighetens Solstad! Ett infernaliskt inverterat Versailles. Jämlikheten var det okända centrum kring vilket allt var byggt.

   Nästan ingen gång framträdde områdets totala intighet så tydligt, så tyckte nog Edward, som vid provlarmen med Hesa Fredrik första helgfria måndagen i mars, juni, september och december. När människorna hörde de lika egenartade som välbekanta signalstötarna så stannade de upp, kände efter lite, såg sig omkring liksom för första gången i sitt liv och de undrade ibland om inte döden vore bättre alternativ än att bo där de bodde. Eller, man kunde ha undrat så.

    Det var egentligen det hela beträffande detta bostadsområde. Det skulle egentligen inte vara konstigt, om det, i en sådan förfärlig stadsdel, hände något fullständigt gräsligt! Som att någon blev berövad livet. Men nu skall vi givetvis inte alls gå händelserna i förväg!

   Bland de invånare – varav några var nysvenskar – som trots allt bodde i Edward Tegelkronas fastighet i just detta område, där trappuppgången var målad i ljusgrönt och dekorerad med mosaiklejon och där en väldig, med glasrutor försedd, fasad i väggen mot öster släppte in morgonsolljus hela året, fanns det inte många som Edward kände. Det var numera stor omsättning på hyresgäster. Lägenheterna var inte var särskilt stora. Studerande fanns här flera och pensionärer likaså, och många av dem levde ensamma, och så passade det så att säga utmärkt, att hälften av alla lägenheter i dessa hus var ettor.

   I några av ettorna, som var mellan 30 och 35 kvadratmeter stora, fanns det sådana, där det faktiskt hade trängt ihop sig två personer. På skylten till lägenheterna stod alltså då här ibland två efternamn. Oftast var dessa utländska, det rörde sig oftast då om immigranter – nöden har ingen lag – och från dessa lägenheter kunde man då och då höra gräl. Edward själv, som var ovanligt vidsynt, såg på dessa gräl som en självklar följd av trångboddheten. Annars var just denna trappuppgång tyst och lugn. Extremt lugnt, faktiskt. Man hade inte sett en polis, socialarbetare eller kronofogde här på de senaste tjugofem åren.

   Apropå tidperspektiv så var Edward själv faktiskt född i området, men det var något han sällan skyltade med, ty det verkade vara ett faktum, som kunde tyda på en viss oföretagsamhet, på gränsen till vad man kunde kalla socialt misslyckande eller rentav efterblivenhet, alternativt idioti. Och ingen vill ju bli känd som misslyckad eller något ditåt.

   Bland de få grannar, som Edward kände något, fanns hans närmaste granne, en övre medelålders kvinna, som hette Frusing, och som han noga sökte undvika, då hon hade en ovana att jämt och samt tala om hur saker och ting var, i pinsamt enkla ordalag, eller borde vara, samt alltid klagade på hissen, trappstädningen, vädret, priserna och frånvaron av diverse affärer, service och annat i bostadsområdet. Allt hon sa var förmodligen sant, och människan var förmodligen mycket snäll, men Edward blev ändå galen på henne. Kanske var det något med dialekten, ty hon var inte från Göteborg.

   Väggen just till Frusing var den absolut tunnaste från Edwards lägenhet räknat. Varje gång Edward skulle gå ut ifrån sin lägenhet ställde han sig därför tätt invid dörren och lyssnade noga, om det möjligtvis rörde sig i hallen i lägenheten intill, som ett tecken på att fröken Frusing var på väg ut, ty om så var fallet så väntade Edward gärna ett par minuter, för att slippa möta henne.

    Annars hade han inga problem med sina grannar. Många kände han alltså inte ens igen, ty han led av oförmåga att kunna lägga ansikten på minnet, en slags ansiktsblindhet. Denna var frukten av en skada han ådragit sig då han fallit från en ställning en gång i sin ungdom vid ett bygge av ett löjligt, och helt betydelselöst, envånings båthus i Mollösund invid de stora ställningarna för lutfisk nära ytterskären i Bohuslän. Ljuva tider, tänkte Edward ibland, trots att han inte alls hade varit lycklig då. Inte det minsta. Det ljuva i denna tid var väl, att det då i alla fall hade funnits möjligheter! Möjligheter kan man, på ett särskilt sorgset sätt, njuta av i efterhand. Det gjorde gärna Edward. Det var ännu ett av hans få nöjen. Denna njutning har flera namn. Men man kan strunta i att namnge den, tycker jag.

   Jag skall inte trötta min läsare med att berätta långrandigt om Edwards alla morgonsysslor denna soliga försommardagsmorgon, i dennes med böcker ända till taket fullproppade lägenhet, sysslor vilka dominerades av drickandet av en mycket stor blommig kopp kaffe med ögonchoklad i. Vi dyker istället in i handlingen, när han lämnade sin lägenhet vid åttatiden. Han gav sig av med blomsterpåsen, och med en grön militärkeps, typ Radko Mladic, på huvudet, en keps som lika gärna kunde kommit från hans lumpardröm, för att dölja den lilla flinten.

   Edward kände sig ganska tillfreds. Ingenting var direkt fel, och ingenting tydde på att det skulle bli någon särskilt dålig dag alls. Men sådana tecken är ju generellt mycket svåra att peka på. Vad skulle det förresten ha varit för tecken? Ett konstigt moln på himlen eller så? Inga moln alls fanns på himlen denna dag.


Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång